Jag blev besegrad av bergen för första gången. De norska bergen som reser sig mer än 1000 meter rakt upp ur fjordarna.
I oktober förra året frågade dotter Sandra om jag var sugen på att följa med och springa ett lopp i Norge nästa sommar. Hon hade spanat in detta lopp och det såg ju lockande ut med bergen ute bland fjordarna. Förra hösten hade jag nyss kommit hem från UTMR med lyckat resultat, Stranda var ju ”bara” andra berg och bara en dag, ungefär lika var och en av de fyra dagarna på UTMR. Hur svårt kan det va?
Vi rullade med husbilen ut mot den norska kusten redan torsdag morgon för att ha 2 dagar på oss. Visserligen är det bara 55 mil dit, men att ta sig dit är ett projekt i sig med färjor, broar och ibland smala trafikerade vägar. Solen sken på vägen dit men prognosen för helgen lovade mycket regn. Vi kom fram utan problem fredag lunch och kunde ”checka in” på loppet och göra oss klara för start. Vi hade naturligtvis valt den längsta banan som de har numera, 48 km med 3900 höjdmeter.
Det blir lördag morgon och det regnar kraftiga men korta skurar till och från, det är 12 grader nere vid fjorden och lär vara bara +3 och blåsa uppåt 20 m/s på högsta toppen. Molnen är täta men så pass höga att vi kan se alla bergen. Det är ett väder som vi kommer att ha med oss hela dagen så det blir inga soliga ”reklambilder” i bloggen från detta lopp.
En kort busstransport kl 7 ut till startplatsen, Uksvika, där den ligger precis nere vid fjorden vid en liten fiskodling och hamn. Där blir det en stunds väntan tills starten går kl 8. Vi är runt 150 som startar på 48 km banan och från första steget är det uppåt som gäller.
De första 3,5 km var det grusväg, vi visste det inte då men det visade sig vara nästan den enda sträckan som var normalt löpbar. Framme i täten sprang man naturligtvis men inte längre ned i kön, det kändes onödigt att bränna energi direkt för att spara lite tid, det steg 400 höjdmeter på den sträckan. När vi lämnar grusvägen blir det en normal fin fjällstig men det blir också brantare, det stiger 400 höjdmeter ytterligare på 2,5 km.
Nu började en riktigt fin sträcka med hyfsat löpbar stig i 3 km uppe på en ganska bred bergskam precis i trädgränsen. Trots molnen är det grymma vyer ned mot fjorden och bergen runt om på andra sidan. Den fina sträckan avslutas med en liten brant med lätt scrambling upp över 1000-meters nivån. Där kommer vi upp på en hylla som känns nästan ha fritt fall ned till fjorden.
Molnslöjorna sveper in lite över bergen och stenen tar vid på marken. Vi har nästan 500 höjdmeter kvar upp till banans högsta punkt, Fremste Blåhornet 1478 möh, och det är bara sten hela vägen upp. Trots stenen var det jämförelsevis lätt att trippa uppåt här även om det krävde lite händer så jag fick packa ned stavarna, de kom inte fram något mer under dagen. Här kändes det som att vi hade god marginal till cut-off efter 29 km, på toppen hade vi ju kommit 11 km och gjort det mesta av stigningen på delen av banan till cut-off.
Den positiva känslan försvann snabbt. Det var ingen löpning ned från toppen, stenen bara fortsatte, blocken blev större och det blev brantare i alla riktningar när vi passerade längs kammen på nästa topp, Heimste Blåhornet. Sträckan på 5 km över topparna och längs kammen tog 2 h!! Den långsammaste kilometern var på 48 min. Vi insåg att det inte ens var någon idé att försöka klara cut-off.
När banan vände på toppen och man mötte löpare under några hundra meter kom täten på 25 km banan i kapp oss, de hade startat 1,5 h senare. Vi såg då att det visst går att springa fort här, men vi har för lite teknikträning på sten och för mycket självbevarelsedrift för att släppa på bromsen.
Självbevarelsedrift verkar det däremot inte finnas i täten. Det är +3 grader, vindbyar uppåt 20m/s och regn, då kommer han i shorts och inte ens linne, bara löparvästen på överkroppen, en väst som dessutom såg minimalt liten ut, inte mycket innehåll i den. Ja visst, man kanske kan hålla värmen när man springer hårt, men vad händer om det tar stopp?
Nere från bergskammen kommer vi till banans andra aid-station i en liten dalgång och där får vi lite gott i oss. Där blir det också ett pannbenstest för här delar sig 25 km och 48 km banorna. Vi visste säkert nu att vi inte hade någon chans på cut-off så vi kunde tagit 25 km banan ”hem” genom dalen, men…
Är vi nu här skall vi springa så långt vi får, vi ger oss av åt andra hållet, upp genom dalen och upp på nästa bergskam. Det blir en ny stenig och lite luftig bergskam på 2 km, men nu var man ju van så det vara bara att klänga sig fram bland blocken.
Till slut, efter 20 km var i varje fall stenen slut, då blev det lera på heltid. Det som kunde varit fina stigar lätt utför, på ”flowing trails” som Ian Corless kallat dem, var nu med regnens hjälp ett ändlöst försök till löpning i blöt och glashal lera. Leran tog inte slut förrän det bara var 2 km asfalt kvar in till centrum i Stranda.
Efter 30 km kom vi i varje fall ”i mål” på banans första del, det tog 8 h, långt över cut-off tiden som var på 6,5 h. När man hamnar i cut-off för första gången är det lika bra att göra det rejält. Nu fick vi inte ge oss ut på de sista två bergen tyvärr, vet inte hur underlaget var där men troligen något liknande.
Även efter 50 år i olika löparskor dyker det upp möjligheter till nya erfarenheter. Underskatta aldrig ett berg och se till att kunna springa under en mycket större del av banan. Lite mera backstyrka för att kunna springa även i långa ”slakmotor” på ca 10% lutning, lite mera löpteknik på sten och se upp med skovalet när det kan förväntas lera. Nu blev det bland det mest brutala man fått uppleva om man ser till helheten. Det är bara att återvända till de Jämtländska bergen och försöka bättra förmågan och ha koll på vad som är rimligt numera. Fram kommer man ju alltid förr eller senare, men gör man det tillräckligt snabbt?
Bergen lockar 