Skäckerfjällen från söder [# 25-27]

Ett nytt år och en intensiv sommar har kommit till Jämtland. I maj var det plötsligt 3 veckor med högsommarvärme som brände bort det mesta av vintern, även i fjällen, utan att vi ens såg till någon vår. Efter det har det kommit en del regn men nu är solen och värmen tillbaka. Eftersom det inte blev mycket toppturer förra sommaren måste det bli mera i år, det finns många fjäll kvar att upptäcka.

Det gäller att passa på den korta sommarsäsongen i fjällen. Med finvädret åter bestämde jag mig för en dagstur innan vi skall på semester, Ann har ju fortfarande begränsad semester ett tag till, inte 52 veckor som man själv har numera.

Valet den här gången föll på Skäckerfjällen, de har lockat mig sedan jag först såg dem på kartan. Vilt, vackert, rejäla fjäll och nästan folktomt med en enda enkel led genom hela området. Nu gjorde jag ett första litet besök en bit in från Anjanvägen i söder och fjällen där levererade.

Jag hade siktat på en tidig start hemifrån för att undvika den värsta värmen och med de ljusa nätterna vaknar man tidigt så jag rullade från Frösön redan strax före 5 på morgonen. Framme på parkeringen utmed Anjanvägen vid 7 var det bara att ta en macka som en andra frukost och ge sig iväg uppåt. De första 2 km upp genom den glesnande skogen och lite blöta myrar var det spång, det blev en fin mjukstart sedan var det bara att sköta sig själv.

Uppe ur skogen var det dags att lämna leden med sikte på Lill-Anjeskutan. En hyfsat flack stigning utmed bergsryggen och underlaget var lättframkomligt med mestadels gräs, mossa och berghällar.

Det blev ingen dramatik på väg upp mot den första toppen, det enda som störde mig var en del bromsar som cirkulerade runt vaderna så fort det var vindstilla.

Uppe på Lill-Anjeskutan efter en dryg timma, då var det skönt med en liten paus. Det fläktade lite lagom, men man ville gärna stå i lä bakom röset, problemet då var att bromsarna var på plats. Det var helt enkelt bättre att pausa ute i vinden och njuta av utsikten över Jämtland därifrån.

Jag hade läst på Alex blogg att det var lite brant utför på denna runda, det visade sig stämma rätt bra. Nästa topp, Anjeskutan, ligger inte så långt bort, från toppen där jag stod ser det mest ut som berghäll hela vägen. Det är bara det att på vägen skall kan först 150 höjdmeter nedför en rasbrant och sedan upp igen.

Försökte hålla mig bergsryggen så mycket som möjligt och hittade hela tiden lite hyllor och klyftor för att ta mig ned. Längst ned fick man ta en lite brantare väg för att inte hamna nedanför en större bergskant utmed Anjeskutan.

Nere från dagens första topp var det bara att ta sig vidare in i Skäckerfjällen en liten bit till och de ser riktigt läckra ut. Först över en liten platt med små tjärnar och sedan upp på Anjeskutan.

På toppen av Anjeskutan ser man ännu längre in i Skäckerfjällen och så här på lagom långt håll är det perfekt att spana in en lämplig väg att ta sig upp på nästa topp. Ovanför snöfältet till vänster om det stora stupet är det grön sluttning en bit, det ser perfekt ut för att komma upp och sedan följa ryggen bort till toppen.

Först skall jag ned i dalen från Anjeskutan. Det är fin löpning och lagom sluttande till en början, men på slutet blir det brantare och stenigare. Jag rundar nedanför ett snöfält genom smältvattnet och får sedan klänga mig utmed berget bort åt vänster. Vänder mig om och ser att jag lyckats passera smältvattnet precis ovanför ett litet vattenfall.

Det är bara att ta sig uppåt igen på andra sidan, jag hade spanat in vägvalet så det gick utan några problem hela vägen upp på Aahkantjahke.

Nu är det mitt på dagen och solen har drivit upp temperaturen rejält. Det kommer bli hett nere i Styrdalen på vägen tillbaka, men här uppe fläktar det skönt. Jag fortsätter bort till passet mot Mehkentjahke där jag sett att det är brant med mestadels grönt och det sett möjligt ut att komma ned. Det lyckas men det blev lite scrambling nedför i början för precis i klyftan där branten började låg snön kvar så jag fick kravla nedåt i en spricka vid sidan om.

Nedanför sprickan var det grönt, relativt löpvänligt och allt flackare ned till Stryån. Nu var det ”bara” 8 km ledlöpning tillbaka genom Strydalen och ned till bilen. Det blev hett och drygt när man skulle upp ur Strydalen över höjdsträckningen. Den relativt flacka marken var fortfarande riktigt sur efter vintern. Det hade varit skönt med ett dopp i Stryån eller någon tjärn på vägen men det var lite för mycket broms i den heta luften för att stanna och krångla, det fick räcka med att kyla huvud och fötter.

Jag trodde jag skulle göra hela turen utan att ha sett en enda människa, men med bara en dryg kilometer kvar möter jag plötsligt 4 stycken på leden. Först ett par som skulle upp en bit och tälta 2 nätter och sedan 2 killar som var ute på Gröna Bandet, de hade lite längre kvar till sitt mål men gott om tid för en pratstund.

Sommarens första topptur blev totalt 22,8 km med 1360 höjdmeter. Effektiv ”löptid” 5:15 h, totalt var jag ute ungefär 6 h. 10 km av sträckan gick på leden, resten var helt obanat. Bortsett från branterna var fjällen riktigt löpbara med väldigt lite undervegetation, mycket slät mark och berghällar. Det som var lite drygt var på leden i Strydalen och ned till där spången började, där var det fortfarande väldigt blöt efter vintern och regnen den senaste tiden.