UTMR – Mot målet

Det är dags för den fjärde och sista dagen, det är dags att ge sig i väg mot målet. Tillbaka till Grächen som ligger långt där borta på andra sidan bergen, genom en hel dal och runt ett berg till. Kroppen, benen och fötterna känns OK, det här borde gå bra, men…

Dagen skall börja med en extrem stigning upp på Monte Moro och sen är det en ”technical descent” enligt beskrivningen. Frågan är hur tekniskt nedför det är och hur långt, det kan ju ta hur lång tid som helst egentligen. Mitt ”tidsschema” säger bara 40 min marginal till cut-off i Saas Fee som är halvvägs. Den minsta marginalen i hela schemat och det är den cut-off tiden som är oron snarare än förmågan att ta hela sträckan.

Det blir ännu en sval start precis i gryningen. Först 500 meter löpning genom byn sedan börjar branten upp genom skogen. Framför oss är det nu 1600 höjdmeter på bara 6 km. Skapligt brant med 27% snittlutning som start på dagen, precis som min hemmabacke på Frösön, men 17 gånger non-stopp.

Det är lite välpreparerad vandringsled i början, sedan en väldigt kort grusväg vid mellanstationen för kabinbanan innan det blir en teknisk stig och klippblock hela vägen upp. Vilket underlag det är spelar egentligen ingen större roll på farten, det är så brant så det är bara att kliva på uppåt med full fokus på fötterna hela tiden. Bara några micro-stopp på vägen upp, för att kunna äta något utan att tappa andan och för att ta in vyerna och något foto.

Det känns jobbigt men stabilt hela vägen upp och jag ligger riktigt långt fram efter att ha stått bättre till i starten i dag och hamnat rätt i ”kön” på början av den branta stigen. Till slut når vi upp till CP vid Rifugio Oberto Maroli efter precis 2 h, det känns sååå skönt att äntligen vara uppe. (När jag kollar resultaten efteråt ligger jag på 47 plats här, så känslan att det är morgonbacken som är min starka sida stämmer bra)

Eller….? Det är visst som vanligt i bergen, man är inte uppe när man först tror det. Efter CP är det nära 200 höjdmeter kvar upp till själva toppen av Monte Moro som ligger på 2985 möh. Upp över själva toppen är det en kul och annorlunda passage, nästan som lite Via Ferrata light utan sele. Här blir det lite fina bilder från UTMR’s flöde.

Det är en lång sträcka utför i Saastal först ned mot reservoaren Stausse Mattmark. I början är det mycket tekniskt med klängande över stenar men det blir bättre och bättre med löpbarheten ganska snabbt och sedan går det faktiskt att springa ovanligt långt och ovanligt obehindrat utan avbrott. Utmed vattnet är det äntligen helt plant igen och nästan som en liten väg. Precis vid dammen blir det bonus. Där finns en CP för ett annat lokalt löplopp som vi mötte och de bjuder på ISO, vatten och banan.

Det blir en ny knölig sträcka ned genom skogen några kilometer ned till byn Saas Almagel och sedan kommer en superdryg slakmota, ett par kilometer lång promenadväg upp till Saas Fee med dagens kritiska check point som ligger ungefär halvvägs.

Mitt i den stora skidbyn är det check point inomhus den här gången. Det är skönt för nu börjar det bli hett när klockan blivit halv 12. Hit har det gått över förväntan på 5 h och jag känner att jag ligger långt framme fortfarande. Jag har en timmas marginal till den ganska tighta cut-off tiden som gäller här, lite bättre än jag räknat med.

Jag gör ett kort och effektiv stopp, skippar soppan med pasta den här gången också och kommer i väg ännu längre fram. Det är nu bara 20 km kvar, det här kommer funka bra, men…

Nu väntar ”höhenweg” som man bara kan ana vad den kommer bjuda på. Höjdprofilen visar två stigningar på 600-700 hm vardera men inte högt upp på kala och steniga berg. Verkar inte så farligt.

Några kilometer i början är det en lättlöpt och inte så teknisk stig i skogen. Den går högre och högre upp över dalen, allt känns bra det och det är inte långt kvar till målet.

Sedan börjar det, helt plötsligt. Vi klättrar genom en spricka i ett klipputsprång och framför oss ligger en rasbrant som är kanske 200 meter bred, den ser mer eller mindre årsfärsk ut. Bara att börja kliva och kräla fram över stenblocken.

Efter rasbranten kommer en mil med ofta en ganska luftig stig högt upp på bergssidan. Upp och ned och bitvis mycket teknisk. Det känns som ett ändlöst antal bergsutsprång som skall rundas. In i en liten dal och ut runt berget bara för att där se ännu en dal och ett nytt berg att runda. De få ställen som har löpbar stig vill man inte riktigt springa på heller, för att inte riskera snubbla och rutscha utför eller få ett x meter fritt fall.

Eftermiddagssolen steker på med nära 30 grader, vätskan tar slut, men som tur är ser jag ett rör med vatten som sticker ut vid sidan av stigen. Det måste vara tänkt för att dricka så jag vågar fylla på. Annars vågade man inte ta vatten i alla fina forsar vi såg under loppet, överallt i bergen var det kor och ibland får, även där det var brant och riktigt högt upp. När man väl hade kommit ovanför dem fanns det inget vatten längre, bara sten.

Den här sträckan blir riktigt seg, de 2 sista milen från Saas Fee till Grächen tar 5 h och det är nog ett 20 tal andra löpare som passerar mig. Det gör ändå inte så mycket, målet är att komma i mål och det är gott om marginal till maxtiden.

Jag kommer äntligen runt det sista bergsutsprånget och till en sista enkel check point vid Hanigalp, sedan är det bara knappt 4 km skogsstig mellan pisterna ned till Grächen och målet mitt i byn.

Såååå skönt, det funkade att ta sig runt ett riktigt utmanande lopp igen efter 5 års uppehåll från liknande äventyr.

Det var på sitt sätt det mest utmanade jag sprungit. Visserligen var både Dragons Back och Cape Wrath betydligt längre, med längre dagsetapper, tält camper och extremt lite nattvila. Dragons Back hade sin extrema första dag. UTMR däremot har extremt mycket höjdmeter och en stor andel tekniska stigar hela vägen. UTMB har inte i närheten så mycket teknisk löpning och höjdskillnaderna där är ”bara” runt 1000 m, på UTMR däremot är det uppåt 2000 m.

Trots alla branta och långa stigningar är det ett helt fantastiskt lopp. Nästan hela vägen är det magiskt vackra bergsvyer och varje dal bjuder på nya. Med det väder vi hade var det visserligen för hett halva dagarna, men vi fick se ALLT. På 4 dagar hade vi inte ett enda moln ovanför oss, bara en gång hade vi lite moln under oss.

Det är också ett lopp som känns härligt personligt och enkelt. ”It’s just you, us and the mountains” som Liz Hawker skrivit. Bara runt 150 deltagare och volontärer från hela världen som funktionärer. Det kändes som att man hann träffa och delvis lära känna åtminstone hälften av alla. Jag hann att vara ”room mate” med han som kom tvåa, han som bara kom till halva vägens cut-off de två sista dagarna och en flock engelsmän som var i ungefär min nivå mitt i fältet.

Gillar ni lopp i bergen och riktigt vill frossa i berg så är UTMR ett måste.

Det går att springa som non-stopp variant också. 170 km på 1-2 dygn. Det är samma bana, men man missar halva upplevelsen eftersom det är mörkt halva tiden. Man lära mentalt missa lite till eftersom man är helt ”tom” efter 40+ timmar därute. De som sprang non-stopp startade ett dygn efter oss, täten passerade mig strax innan mål andra dagen, många i kön sprang jag förbi under tredje dagen. Jag försökte peppa dem, men det var nästan bara tomma blickar. De visste att snart väntade deras andra natt därute, kanske skulle de spendera den på Höhenweg.

Så, vill ni göra det för att maxa upplevelsen så är det stage varianten på 4 dagar som gäller. Bonus blir dessutom att man får lära känna en massa nytt folk från överallt vid nattstoppen med middag och hotellövernattning.

En oförglömlig upplevelse, där alperna bjöd på sin allra bästa sida. Nu får man återvända till de Jämtländska fjällen och börja smida nya planer.

Lite fakta om dagen

Macugnaga – Grächen: 46,0 km med 2800 höjdmeter
Högsta punkt: 2985 möh (Monte Moro)
Min tid: 10:10:00 – blev 70:e av 123 startade totalt i dag