Det får bli en kort paus i bloggandet från UTMR. I går, den 26 september, blev det plötsligt en Jämtländsk topptur, den kanske enda i år.
Jag hade tänkt att det skulle bli några toppturer under sommaren, men tiden rann iväg med intensivt uterumsbygge veckan efter midsommar när fjällen hade ”öppnat” och sedan fick jag plötsligt problem med en häl med bara 7 veckor kvar till UTMR. Med den oklara skadan så blev det bara fokus på att få ordning på den i tid. Försiktig men målinriktad träning, i princip inga riktiga långpass men mycket backträning hemma på Östberget på Frösön.
När det inte blev några besök av Jämtländska toppar i somras hoppades jag på att få till något i september, men efter UTMR kom det istället en veckas förkylning. Så plötslig, väderprognosen lovade en strålande fin sensommardag en tisdag sista veckan i september, ett perfekt tillfälle som inte fick missas.
Valet föll på Ottfjället som ligger lättillgängligt och närmast för ett snabbt beslutat besök. Åkte tidigt från Frösön så jag var på plats i Vålådalen och kunde starta före 9. Det såg ut att bli en kanondag, solen sken även om det var en del molnslöjor som svepte fram.
Inga konstigheter bara att knata på leden upp mot Östertoppen. Drygt 600 höjdmeter med vältrampad men bitvis stenig led hela vägen. Lite speciellt att komma hit upp igen. Östertoppen på Ottfjället var faktiskt den första toppen i Jämtland jag var upp på för väldigt länge sedan. 1978 var vi på orienteringsvecka här uppe. Vi hyrde stuga i Ottsjö, det var ol-tävlingar i Vålådalen och vi vandrade bl.a. upp på toppen. Det är nästan lite läskigt att tänka att det var 45 år sedan!! Mamma och pappa var med den gången och de var klart yngre då än jag själv är nu.
Lagom när jag kom upp på toppen dolde molnen solen och ett vinddrag gjorde det lite svalt så det blev inget längre stopp.
Bort till Västertoppen är det bara 2 km fågelvägen och inte särskilt mycket längre om man håller sig uppe på bergsryggen hela vägen. Det är ganska fin löpning där också. På vägen gjorde jag en liten extra krok ned på nordsidan för att titta på en plats jag hört talas om men inte sett. Ett litet flygplansvrak mitt ute på fjället.
Jag visste inte vad det skulle vara men hade förväntat mig mest en rostig skrothög, det var långt därifrån. Trots att olyckan inträffade 1966, för 57 år sedan, såg det ut som om det skulle varit nyss. Folk har under åren plockat ihop delarna och placerat dem hjälpligt på plats så det ser ut som ett flygplan igen och aluminiumskrovet är helt opåverkat av 57 år på fjället. En märklig och tragisk plats där de 2 piloterna omkom.
Efter en snabb titt på flygplanet var det bara att fortsätta den korta biten upp på Västertoppen.
Från Västertoppen fick man skråa ned i dalen till leden vid Ottfjällets raststuga och sedan fortsätta på leden norrut, nu väntade 5 km dryg ledlöpning. Jag har sprungit här åt båda hållen på olika fjällmaror under åren och sträckan känns alltid stenig, bökig och dryg. Nu kändes det extra mycket så eftersom jag visste att jag skulle tillbaka samma väg igen efter att ha varit på Rekhuvudet.
Till slut kunde jag i varje fall vika av leden och fortsätta 3 km obanat upp på Rekhuvudet. Det var ganska fin möjlighet till löpning hela vägen även om man fick kryssa lite på några ställen mellan blötmyrarna i den flacka dalen.
Borta på toppen kändes det som att man var helt själv i fjällvärlden och vyerna var om möjlig ännu häftigare än från de andra två topparna. Här blev det ett litet stopp i solen för att njuta och fylla på med en energibar.
Är det inte Lapporten där borta mellan Getryggen och Tväråklumparna
Men det gick inte att sitta för länge jag skulle ju tillbaka till Vålådalen igen. Samma dryga led över fjället men nu mest uppför.
Årets första och troligen enda topptur blev till slut 31,1 km och 1560 höjdmeter. 18 km var på led men oftast en ganska bökig sådan, 4 km var väg nere vid Vålådalen och 9 km obanat. Det obanade var mellan Öster- och Västertopparna plus tur och retursträckan från leden till Rekhuvudet. Effektiv tid var 5:53 h, totalt var jag ute ca 7 timmar.
På eftermiddagen på väg ned mot Vålådalen var det en hel del folk ute och njöt i solen, men bortom raststugan på fjället såg jag bara en enda person, en kille som var ute med sin hund och en färgbytt för att bättra på de orange ledprickarna. Jag såg bara en enda ren på hela dagen, det kändes som att den blivit ”kvarglömd” efter att alla samlats in för renskiljning och eventuell slakt.
Bergen lockar 