En ny dag gryr, efter en bra frukost på hotellet vandrar vi in till byn för en ännu en start precis när ljuset börjar återvända. I dag är det dags för den längsta dagen i det här äventyret, både flest kilometer och flest höjdmeter. Det lär bli mera tid ute i bergen i dag och förhoppningsvis finns det marginal vid cut-off tiden.
Vi skall upp i skogen direkt, redan efter bara 100 m genom byn visar det sig. Jag stod fel i startfållan och hamnar lite för långt bak i kön uppför den branta stigen. Det får bli några korta försiktiga ruscher på lämpliga ställen för att komma förbi och det fungerar ganska bra, efter ett par hundra höjdmeter ligger jag rätt i kön uppför berget.
Jag vill ju inte missa ”morgonklättringen” som är min klart starkaste sida. Har insett det mer och mer för varje dag, det är där jag ligger med och tuggar hyfsat långt fram, senare på dan i tekniska utförslöpor börjar jag tappa en del. Även om det inte är mycket jag tappar på slutet så känns det mentalt bättre uppför på morgonen.
Dagens morgonklättring är 1300 hm på 9 km, men det är en liten platå halvvägs upp som ger lite omväxling. Där är det någon kilometer löpning runt en reservoar innan det är dags att fortsätta uppåt. Upp till den platån är det en ganska teknisk stig, men ovanför fortsätter det mestadels på en brant väg i ett pistområde. Det känns så skönt som omväxling att ta sig uppåt utan att behöva kliva över allting och ha fokus på varje steg.
Vi når till slut det första passet, efter lite drygt 2 timmar, där checkpointen vid Passo Salati ligger på 2796 möh. Plötslig ser vi moln nere i dalen på andra sidan, det är faktiskt veckans första moln, men de ligger under oss så de påverkar inte alls, det blir bara en häftig annorlunda vy.
Ned från passet är det först någon kilometer på en stenig väg genom skidområdet men sedan tar en teknisk stig över och fortsätter brant nedåt. Det är helt sagolika yyer på väg ned vid Sasso del Diavolo och efter ett tag skall vi upp över en kort brant passage på bergssluttningen och sedan ned genom vackra Valle d’Otro.
Nedåt i dalen är det en lång vindlande stig som slingrar sig fram i massor av små miniserpentiner. På sina ställen är det ganska löpbart men oftast är det fullt fokus på stegen som gäller. Molnen skingras när vi kommer djupare ned i dalen och de torkar till slut bort helt och hållet.
Nere i den grönskande dalen är det några otroligt fina gamla byar och mellan dem är det plötsligt en härligt löpbar liten 4-hjulingsväg som sluttar precis lagom mycket utför. Njutlöpning några kilometer, men innan vi kommer ända ned i den stora dalen vid Alagna börjar en ändlös brant ”trappstegs-stig”.
Vi springer en bit på gatorna genom alpbyn Alagna och upp i dalen bakom. Checkpointen som skulle vara här i Alagna är flyttad framåt till Rifugio Pastore, som tur är visar det sig. Det är ganska löpbart i början in i dalen bakom Alagna, men sedan blir det en brant och riktigt bökig stig upp till den nya CP vid Rifugion.
Det blir ett lite längre depåstopp än vanligt här. Det är mycket att väja på från bordet även utan att jag tar av soppan som inte funkar för mig eftersom det är pasta i, dessutom blir det veckans enda toastopp här. Knappt 10 minuter blev det nog i depån, sedan sticker jag i väg före alla andra som samlats där under tiden.
Nu blir det en resa långt bakåt i tiden, upp över dagens andra pass skall vi följa den gamla rommarvägen. Den underlättar enormt mycket visar det sig, vi slipper rasbranter, annan stenig blockterräng och tekniska stigar. Den 2000 år gamla vägen är bitvis nästan intakt, det är fascinerande att fundera på hur och varför den byggdes. Det enda man kan vara säker på är att det nog gick åt många slavar innan den var klar.
Hela vägen upp är det fantastiska vyer ned i dalen som vi lämnar, men det är riktigt segt i värmen så man hinner fundera mycket på den gamla vägen medans man knatar på uppåt. Jag känner mig trots värmen och alla kilometer i benen bättre i dag än i gårdagens sista backe och jag håller mitt avstånd till alla som ringlar sig upp bakom mig på den gamla vägen.
Uppe i Turlo passet blir det ett kort energi- och fotostopp, sedan är det bara att fortsätta nedåt igen. Djupt ned i nästa dal med nästan 2000 höjdmeter ned till dagens mål i Macugnaga.
Det blir en kul trippande löpning på den slingrande rommarvägen nedåt. Flyter på riktigt bra även om några andra trippar förbi, jag har lärt mig det nu. När vi kommer längre ned och in i skogen igen kommer jag å andra sidan i fatt en del av dem igen så det jämnar delvis ut sig.
Det stora problemet på slutet blir att jag får slut på vätska. Jag dricker aldrig jättemycket så det har nog aldrig hänt på lopp förrut, men nu är det hett, långt och många höjdmeter, nära 2000 upp och så ned igen, från checkpointen vid Rifugio Pastore. Den sista CP 6 km före mål är dessutom inte på plats, det hade man tydligen sagt till om men jag hade missat den infon. Lyckligtvis finns det i varje fall vatten i den första byn vi passerar nere i dalen. Efter byn är det sedan en lång grusväg flera km in till dagens mål i Macugnaga, där blev det riktigt segt.
Det blev helt kart min bästa dag i dag, det kändes att jag kunde hålla i det bra hela vägen. Trots att det var längsta dagen, med 47 km och de flesta höjdmeterna med 3100 i stekande sol tog jag mig i mål på 10:05. I stort sett enligt min beräknade tid, jag hade räknat på att det skulle ta 9:50. Jag kom i mål lite före Anders och alla engelsmännen som jag lärt känna och som varit hyfsat jämna med mig de andra dagarna.
Vi är nu i en ny by längst in i en ny djup dal nästan helt omringad av bergen. Lite större, livligare by och mera ”äkta” än gårdagens Gressony, men det är inte många turister här heller.
Kvällens hotell är helt OK med ett större rum till och med ett litet kök, men det blev tyvärr inte lika socialt i kväll. Jag kom inte först till rummet som de andra kvällarna, mötte istället Martin från Österrike i dörren när han var på väg ut för middag. Han låg nu tvåa totalt bara 4 minuter efter ledande så han låg långt före i kvällsprocedurerna. Vi hann i varje fall prata en del. När jag sedan var klar för middag möttes jag i dörren av nästa room mate för natten, en tysk som senare på kvällen stoppade in lurarna i öronen och hade mest fokus på sin lilla telefonskärm. Det har blivit tre helt olika kvällar, på olika platser med olika folk men det är fascinerande det också.
Nu är det dags att sova igen inför den sista dagen med berg för den här gången.
God Natt!!
Lite fakta om dagen
Gressoney la Triente – Macugnaga: 47,2 km med 3100 höjdmeter
Högsta punkt: 2976 möh (Passo Salati)
Min tid: 10:05:07 – blev 58:e av 130 startande totalt i dag
Bergen lockar 