Andra dagen. Jag vaknar av telefonen 4:15, den sista gången jag hörde röster från baren nedanför var 4:00. Budgethotell var det som sagt här, men man är van vid kort sömn på flerdagarslopp. Frukosten står faktiskt framme i tid och är helt OK med allt det nödvändiga, ett plus blir det i varje fall för hotellet.
Nu återstår att se om den morgonstela kroppen vill vakna, komma igång och ta sig över gränsen in i Italien och vidare. I dag är det längre, på högre höjd och mer höjdmeter, men jag tror att det kommer vara mera löpbart än vad vi hade i går så jag får hoppas att marginalerna till cut-off är på min sida.
Vi gör oss klara och går genom en öde stad ned till en ny gryningsstart. Kroppen vaknar till och benen känns faktiskt riktigt fräscha igen när man gått en bit.
Förts är det 1 km på gatorna ut genom Zermatt sedan börjar en lång ihållande stigning, vi skall ta oss upp 1700 höjdmeter de första 13 kilometerna. Det är mestadels löpbar vandringsled hela vägen upp, men alla går naturligtvis ändå. Även i dag hittar jag min plats på vägen upp ganska snabbt, känner ännu tydligare i dag att min starka sida är uppför på morgonen. Matar på utan avbrott hela vägen upp, dricker lite Tailwind och stoppar i mig en bit Cliff Bloks med jämna mellanrum.
När jag kliver på där uppåt på allt högre höjd inser jag ett fenomen med höjden. Jag kände av det lite i går men tänkte inte så mycket på det då. Känner egentligen inte av att vi är runt 3000 möh och ”springer”, inte att det går extra tungt eller så, men man märker att andningsfrekvensen är mycket högre än normalt. Det gör att ett snabbt sug på Tailwindflaskan direkt ger lite andnöd och när man försöker äta något i farten får man ”lagra” det i kinden och gnaga av små bitar medans man kan andans samtidigt. Antingen man går uppåt eller springer plant på den här höjden så är det lite speciell teknik att äta och dricka i farten om man inte vill få andnöd.
Till slut är vi uppe vid en liten vätskedepå vid kabinbanestationen Trocknersteg. Det är närmast en chock för minnet med allt som har byggts och mera som är på gång. Vi var här för 25 år sedan när barnen var små, 4 och 7 år gamla. Den gången gjorde vi en kort vandring till Gandeghütte, en liten mysig bergshytta en bit bort från liftarna. Tjejerna blev bitna av någon ”mountain bug” den gången kommer vi ihåg, de sa båda att de vill till bergen mera. Det blev sådär 15-20 års inkubationstid för deras del, men nu älskar de också bergen, smittade av dem som de blev den där gången. Det är mycket det som har fått oss alla att flytta till Östersund nu.
Chocken för minnet kommer av att det är så extremt exploaterat här nu, med nya och stora kabinbanebyggnader och annat överallt och mer är på gång. Det är totalt förändrat här på 25 år, pengarna flyter tydligen in i Zermatt på bred front.
Efter ett snabbt depåstopp och stirrande på förändringen fortsätter vi uppåt ytterligare 400 hm över glaciären Teodulgletcher upp till Teodulopasset och dagens första större checkpoint.
Det är nypistad is på glaciären och ganska brant i början så de micro spikes som är krav att ha med sig i dag behövdes. Ibland är det lite klar glaciäris med små sprickor under oss, lite som på en sjöis. Annorlunda underlag för löpning, men naturligtvis är det inga stora glaciärsprickor den väg de släpper upp oss.
De sista 100 hm upp efter glaciären är det en kort men lite extrem passage med stenblock att klänga över och så upp på en kant med rephjälp.
Uppe till slut, det blir ett efterlängtat men kort stopp här uppe på 3317 möh som också är banans högsta punkt.
Nu har vi också passerat gränsen, när det går utför på andra sidan passet är vi i Italien. Precis när jag sticker ut från depån kommer Anders upp, jag har inte sett honom sedan starten, som vanligt har uppför varit min starkare sida även i dag.
På andra sidan passat är det lättlöpt ”väg” nedför genom Cervinias högalpina gryta för skidåkning. En solig dag på vintern är det säkert en läckert öppen gryta för skidåkning, men nu är det en bedrövlig syn. Det ser ut som en blandning av ett stenbrott och ett månlandskap, inte en fläck mark är orörd. Det är banans absolut fulaste 7 km.
Lyckligtvis kommer det snabbt en ny dal som är så mycket vackrare med en riktigt vild och orörd känsla.
Det är en lång sträcka utför, ned mot Vallone di Verra, på stig över lättlöpta fjällhedar med mäktiga berg på båda sidorna. Med nästan jämna mellanrum kommer det ”drop” i terrängen där den snabbt faller kanske 100 m på en bökig och stenig stig där farten bromsas upp. Jag känner att jag tappar lite mot en del som passerar i dessa drop, man har väl blivit lite mer stel och försiktig på äldre dar.
Vi kommer till slut ner i skogen i den djupa dalen, Vallone di Verra, och vänder direkt uppåt igen med en häftig vy mot Breithorn i Monte Rosa massivet.
Kommer upp till dagens sista CP vid Rifugio Ferraro, efter det väntar en dryg solhet stigning på 700 hm som blir bökigare ju högre man kommer, på slutet de sista 100 hm, är det en riktig blockbrant att klänga sig upp på.
Vi kommer över krönet i passet. Det är först en kort brant ned i nästa dal men sedan är det en ovanligt löpbar lång sträcka hela vägen ned i en öppen vid dal. Det är naturligtvis 1000 höjdmeter vi skall ned först innan dagens mål i Gressoney, varje dag börjar upp och slutar ned. De sista 2 km går på en plan grusad led. Där blir det lite stumt när man plötsligt skall försöka springa på plant underlag. I mål kommer jag i varje fall och faktiskt en dryg timma snabbare än jag räknat med, det var mera normalt löpvänligt underlag i dag en större del av sträckan.
Målet är mitt i den lilla byn, som är en total kontrast mot Zermatt, fint, välputsat och med en riktig fridfull alpkänsla, inte många turister alls här. Hotellet för i natt är också på en helt annan nivå, lugnt och välorganiserat. Kvällens middag får vi på hotellet och det bjuds på 4 rätters Italienskt med flera val för varje rätt. Det enda problemet är väl att det tar sin tid och blir lite senare i kväll, men det är mindre sömn av positiva skäl här.
I natt hamnade jag i rum med en annan britt och en holländare. Båda nybörjare i dessa sammanhang så man fick bidra med många tips och och en del pep. Den långa middagen blev med dem och tre tyskar som varit här förut för 5 år sedan
God Natt igen, en ny dag väntar snart!
Lite fakta om dagen
Zermatt – Gressoney la Triente: 42,9 km med 2750 höjdmeter
Högsta punkt: 3317 möh (Teodulo passet)
Min tid: 9:22:40 – blev 70:e av 137 startande totalt i dag
Bergen lockar 