Ett långt lopp blir till en lång race rapport så den kommer här med en dag i taget. Det blir bättre möjligheter att få med allt det fantastiska och många bilder från detta lopp. Samtidigt blir det inte för mycket att läsa på en gång, ni får njuta av loppet lite steg för steg istället.
Grächen har välkomnat oss med en strålande sol och blå himmel, det är utlovat hela veckan. Dagen före start var det registrering och en noga koll av all den utrustning som det är krav på att ha med sig i ryggan under dagarna.
Då är det äntligen dags, efter ett drygt halvår lång väntan och en träning som inte alls blivit på den nivå den borde. Nu står jag här på startlinjen i gryningen, på torget mitt i den lilla bergsbyn Grächen. Tittar på de branta bergssidorna runt om där topparna börjar ljusna, hur skall det gå?
Jag känner att det borde gå med den backträning jag trots allt fått till och den vana kroppen har av långa flerdagars lopp, man vet hur man skall hantera den så att säga. Osäkerheten är att jag inte vet hur extrem terrängen är. Det jag vet är att det är mycket branta höjdmeter som väntar, nästan bara det, men hur tekniskt blir det? Kommer det att dra ned tempot så pass att jag får problem med cut-off tiderna?
Som i tidigare lopp har jag försökt testspringa och räkna för att få till lite hålltider och veta vad som kan vara rimligt och vilka marginaler jag har. Snart vet vi hur det går.
Starten går och vi springer ut genom byn och redan efter en kilometer går det in på skogsstigarna. De första 8 km är riktigt löpbara, både ganska plant och med lättsprungna stigar och små skogsvägar. Jag hittar snabbt min plats i klungan som sprids ut väldigt fort.
Men efter 8 km börjar det, det blir inte mycket mer av det lättsprungna efter det. Först brant nedåt några km, nästan ända ned i dalen vid byn Herbriggen, och så upp igen när tävlings första stora stigning kommer. På 7 km skall vi nu klättra upp ca 1000 höjdmeter till den första check pointen vid Europahütte.
Det blir mer och mer tekniskt med många rasbranter, där en del är ganska färska. Man har tydligt sagt att ljud i öronen är totalförbjudet under hela loppet, man skall kunna höra om det är ett ras på gång och hinna komma undan.
På väg uppåt i denna långa stigning får jag plötsligt syn på Anders Hagman, den ende andra svenska killen som är med i loppet. Kul att träffas så på en gång i hela startfältet, vi är dessutom hyfsat jämna i löpningen visar det sig men just nu i backen är det inte så mycket löpning, bara att kliva på uppåt. Vi håller ihop ett tag i den långa stigningen upp mot check point vid Europahütte. Jag drar ifrån lite på slutet upp, jag känner redan nu att jag kan nöta på i stabilt tempo uppför. I mat- och vätskedepån vid CP är Anders i fatt igen.
Vi fortsätter nedåt igen, nu till den häftiga hängbron, Charles Kuonen Suspension Bridge. 494 m lång och som högst 84 meter över marken. När den byggdes 2017 var den längsta gånghängbron i världen, nu ligger den visst på tredje plats. Att den byggdes kom sig förresten av att en gammal bro på platsen förstörts av ett ras.
Den visar sig inte vara så läskig att springa över som man kan tro och som en del tyckte att det var hörde jag efteråt. Ett rejält metallnät under och drygt midjehöga täta nätsidor. Det är bara att trippa på med mjuka steg så känns det stabilt.
Efter bron är det en liten kort sträcka som är hyfsat löpbar, men sedan börjar det igen. Upp, ned och rasbranter, vi håller oss stadigt på mellan 2000-2400 möh under 20 km. Här tappar jag bort Anders igen, han ligger lite före mig här där det inte är någon lång ihållande stigning.
Till slut öppnar dalen ovanför Täsch upp sig med topparna i Monte Rosa massivet ovanför, det blir en fin löpning i öppet landskap djupare in i dalen. Samtidigt blir det plötsligt hett när vi nu kommer ut från den skuggiga bergssidan, det är mitt på dagen och solen steker på oss.
Dagens andra CP ligger vid Täschalp långt inne i dalen, sedan väntar en relativt snäll men lång stigning tillbaka ut ur dalen på andra sidan. Det är löpbart hela vägen nu egentligen, men det är power walk som gäller så fort det är det minsta motlut. Det är ju en dag i morgon också.
När stigningen är slut och det är 5 km kvar kommer vi plötsligt ut på ett krön dit en del turister tagit sig. En magisk vy öppnar sig ned över Zermatt med Matterhorn ovanför byn. Det är bara ett måste för ett fotostopp här och ett bra tillfälle att stoppa in lite energi också innan utförslöpan ned till Zermatt, nu är det 700 höjdmeter utför som gäller.
Efter det stoppet är det en lång dryg utförslöpa på en bökig stig i skogen nästan hela vägen de 5 kilometerna som är kvar. Energin börjar tryta och ena knäet börjar protestera lite mot alla utförslöpor. Jag tar det lugnt nedåt för säkerhets skull. Till slut spottar berget ut oss en knapp km före mål och den sista biten är det asfalt nedåt genom stan.
Jag kommer i mål på 7:29. Hade i förväg räknat att första dagen skulle ta ungefär 6:50, men det var innan jag visste hur mycket bökiga passager det var och på slutet fanns det heller ingen anledning att slita för mycket, det kommer ju fler dagar. Jag är jättenöjd så här långt, inte så trött, men öm och sliten, konstigt vore det väl annars. De tider jag räknat på tycks stämma rätt bra så det här kan nog hålla bra.
Anders sitter i vid målet och äter lite, han kom in 30 min före mig med bättre fart på slutet. Vi pratar lite mer om dagen innan vi hämtar våra packningar och går till de olika hotel vi blivit tilldelade.
Vi är i Zermatt, med vila för en natt, i en extrem stad i bergen. Här är det extrem högbudget som gäller, alla turister från utanför Europa skall hit om de är i Schweiz. Trots att det är september är gatorna fulla. Alla lyxmärken har butiker här bland alla andra turistshoppar och restauranger.
Nu ingår logi och mat i arrangemanget så hur löser de det här, med den prisnivån som gäller? De hade hittat en lösning. Vi sprids ut på lite olika hotel, det jag hamnar på skulle jag inte ens ge en stjärna men det funkar. Hittar knappt dit men ser till slut en skylt i ett prång.
Den här första natten delar jag rum med två engelsmän och käkar middag med deras gäng. Det är 6 britter från London och en svenska som flyttat dit sedan länge. Det blir en trevlig kväll på budget pizzerian som det bjöds på i kväll. Redan första dagen har jag träffat på båda de andra svenskarna i loppet. Världen är liten och UTMR är ett litet personligt lopp.
Nu är det dags att sova och hoppas att hotellet med noll stjärnor bjuder på utlovad frukost kl 5. Och att kroppen vill komma ur stelheten på morgonen som jag lärt mig att den brukar göra under Dragons Back och Cape Wrath.
God natt!
Lite fakta om dagen
Grächen – Zermatt: 37 km med 2300 höjdmeter
Högsta punkt: 2350 möh (vid fotostoppet ovanför Zermatt)
Min tid: 7:29:35 – blev 71:a av 139 startande totalt
Bergen lockar 