Det blev juli och sommaren 2022 kom igång med ”semester”, om man nu kan kalla det så som nybliven pensionär. Ann hade i varje fall semester och det blev en resa till Gotland som flyttats fram 2 år. En fin och annorlunda del av Sverige, men där är det ont om berg och det blev inga toppbesök (även om vi faktiskt var upp på Torsburgen, 71 möh 😊).
Välliste
Vi återvände i varje fall till bergen med en vecka i Åre innan semestern var slut. Den 31 juli, när vi åkte dit, var det riktigt fint väder så vi passade på med en kort vandring i solen för ett toppbesök.
Välliste, en av de lättast tillgängliga topparna av alla 178. Bilväg fram till liftarna vid Trillevallen och sedan är det bara att välja väg upp. Det finns många alternativ, i pisterna och några stigar eller körvägar. Oavsett vägval är det bara runt 2 km och knappt 300 höjdmeter till toppen. Och oavsett vägval är det, så här på sommaren, bara ett slitet skidområde att se, men upp skall man och det är det värt, för vyerna däruppe.
När man väl är på toppen är det stora vyer, västerut mot Snasahögarna och norrut mot Edsåsdalen och Åreskutan.
På vägen ned valde vi stigen som går ned en liten bit på ”baksidan” av toppen och rundar den förbi Norra Stugan tillbaka till parkeringen. Ett klart bättre och finare alternativ med mera naturlig fjällkänsla.
Dagens korta topptur blev bara 4,5 km med 291 höjdmeter, där allt var på ”stig”. Det tog 1.22 h borträknat fikastopp.
Renfjället
Veckan vi är i Åre är det fjällmaratonveckan så det finns lopp nästan varje dag, men i år skulle jag faktiskt inte vara med i något av dem, fast springa måste man ju alltid ändå. Den 3 aug blev tid för ett litet eftermiddagslöppass, det kunde vara lagom att ta det upp på Renfjället. Det ligger nära och lite för sig själv så det passar inte in på någon längre tur.
Jag åkte iväg och parkerade nere vid Dalen, längst in i Edsåsdalen. Det finns visserligen en väg upp i stugområdet men ingen egentlig parkering däruppe. Lika bra att springa på vägen upp också, även om det då blir väg halva sträckan till toppen. På så sätt blev det en mera lagom tur också. Jag gjorde en non-stop löpning hela sträckan till toppen. Först vägen, sedan en kilometer nyspångad och nyspånad led fram till Vita Renen, efter Vita Renen stigen upp till toppen den sista 1,5 kilometern.
På toppen möttes jag av en grå vägg som kom svepande genom Åredalen, det fanns ingen anledning att stanna där länge. Bara fixa en snabb topp-selfie för besöket och sedan snabbt ned igen samma väg jag kom.
Jag hann precis ned till skogen nedanför Vita Renen innan regnet nådde fram. Snabbt på med regnkläderna sedan regnade det floder hela vägen ned till bilen. Precis när jag kom ned slutade det lika plötsligt och solen kom fram igen.
Det blev en liten snabbtur i dag. 10,6 km på 1:25 h, allt på väg och led/stig, med 504 höjdmeter. Jag hade räknat med 1,5 h och det stämde nästan precis.
Bergen lockar 