Oviksfjällen har 6 toppar av de 178 på listan. Jag hade skissat på att göra alla på en dag, men det blev ju ett snabbt beslut att ta Hundshögen tillsammans med Sandra en blåsig söndag i juni. Efteråt var det 5 toppar kvar.
Med ”bara” 5 toppar kvar var det en perfekt och lagom dagstur för att sedan vara klar med Oviksfjällen. Visserligen hade jag redan varit på 3 av dem när jag sprang Bydalens Fjällmaraton för några år sedan, men det räknar vi inte nu. Det är nystart efter flytten till Jämtland som gäller.
På morgonen den 29 juni tog jag bilen och rundade Storsjön för att komma till vägens slut vid Höglekardalen. Det var dags för den första lite längre turen i detta projekt. Dagen innan var det ett rejält skyfall kring Storsjön så jag förväntade mig mycket vatten och fukt.
Mycket riktigt, dimman tätnade när jag närmade mig Bydalen och den blev tätare ju längre in i dalen jag kom. Framme vid vägens slut var det bara att parkera, göra sig klar och ge sig i väg i den råa morgondimman. Jag sprang vägen tillbaka 2 km för att sedan ta mig uppför pisten mot Drommen, men istället för att fortsätta upp via den steniga leden direkt mot toppen valde jag den ännu stenigare Dromskåran.
Dromskåran är en riktigt häftig ravin, riktigt unik för vår fjällvärld. En canyon bildad av en isälv för ca 8000 år sedan. 800 meter lång och 150 bred. I början får man klänga över stenblock i botten av skåran, men längre upp går stigen upp på ena sidan av canyon innan man till slut är uppe vid klippkanten längst in. Vi ”sprang” upp här på fjällmaran men nu ville jag uppleva den lite mer i lugn och ro. Speciellt mycket fick jag inte se för dimman låg tät på vägen upp, men det gav å andra sidan en lite magisk stämning.
Uppe ur canyon var det bara att fortsätta på leden upp runt Drommen för att nå toppen från ”baksidan”. Dimman fortsatte upp i molnen, hela vägen upp.
Samma väg ned igen runt toppen, hela vägen ned till Dromskåran och på vägen ned började dimmorna skingras. Lagom när jag kom ned till och passerade Dromskåran visade den upp sig i hela sin längd igen, det blev till titelbilden på detta inlägg. Fortsatte på leden söderut runt Bastudalen och efter några kilometer vek jag av mot nästa topp, Österfjället. Lättlöpt terräng nästan hela vägen upp till toppen, bara lite korta sträckor som var stentäckta.
Från Österfjället var det bara att fortsätta söderut, ned i dalen och bakom den lilla kullen Rävkullan och så upp på Storfjällets långsträckta platå. Däruppe var det extremt lättlöpt och ”ren” fjällhed hela vägen fram till toppen. På vägen dit började molen plötsligt höja sig och skingras för att släppa fram solen.
Från Storfjället var det bara att vända tillbaka norrut över platån och sedan sneda upp mot dagens fjärde topp, Falkfångarfjället. Lika lätt och fint hela vägen förutom en delvis sprucken snölega som dök upp i sänkan mellan fjällen. Som tur var fanns det ett perfekt ställe med en smal passage för att slippa testa snöns hållbarhet.
… och dagens sista topp (Västerfjället) där borta med snöfläcken
Solens och värmens ankomst, steg för steg, syns tydligt i dagens toppbilder.
Då var det ”bara” att springa ned till bilen igen, det skulle ju vara led hela vägen från toppen ned till liften vid skidbacken. Till en början var det också riktigt fin och härlig löpning, lagom utför, men när man kom fram till den lilla bäckravinen på slutet blev det riktigt bökigt för att vara en led. Stenblock att kliva över och runt och snärjiga fjällbjörkar att krypa under.
Ned till bilen kom jag i varje fall, där blev det bara ett snabbt byte till lite svalare kläder och sedan körde jag tillbaka mot Bydalen och upp till den lilla parkeringen vid Fjällhalsen för att ta dagens sista topp, Västerfjället. Det blev en snabb avslutning, upp och tillbaka ned på leden som jag visste var perfekt eftersom vi sprang där på fjällmaran.
Enda intermezzot var att jag höll på ett göra en rejäl face plant på vägen ned. Snubblade och fick landa på höger fot två gånger i rad samtidigt som reflexen i vänsterbenet ryckte fram det. Vänster knä kraschade in i höger vad med en rejäl smäll. Det blev typ en ”vadkaka”, om det nu finns någon som heter så. Stavarna räddade mig från en total krasch och jag kunde småspringa ned till bilen. Värken och svullnaden kom sedan i bilen hem, med högerfoten nödvändig för gaspedalen. Bortsett från smällen i vaden kände jag mig förvånansvärt pigg efter dagen, som var det första riktiga långpasset på länge.
Någon trängsel var det inte på fjället, under den stora rundan såg jag inte en enda människa och på den lilla vändan till Västerfjället var det bara två andra. Inte heller en enda ren på fjällen, den enda jag såg stod mitt på vägen nere i Bydalen.
Om jag slår ihop siffrorna för de båda delarna så blev det i dag 41 km med 1854 höjdmeter. En effektiv löp/gång-tid på 7.07 h. Ungefär 15 km var obanat fjäll, men även det var mestadels fint och lättlöpt.
Bergen lockar 