Det blev ett nytt år, 2022. När vårvinterns snö töat bort och renarnas kalvningsperiod var över några veckor in i juni var det dags att komma igång med de Jämtländska fjälltopparna igen. Så mycket planering av helheten hade det däremot inte blivit under vintern, tanken jag hade var att komma igång med en lång heldagstur i mina närmaste fjäll, Oviksfjällen, som jag ser nästan varje dag från Östersund och inte minst från mina träningsrundor på Frösön.
Jag hade skissat på olika rundor, funderat på om jag skulle försöka ta alla 6 topparna som finns där på en och samma dag och om jag skulle satsa på start i Bydalen, Gräftåvallen eller Arådalen. Inget hann bli bestämt, men så var Sandra och Sebbe hos oss på lördagen den 18 juni. Sandra berättade att hon tänkt sig en fjälltur på söndagen med en kompis, men den skulle inte bli av. Jag fick en idé direkt och frågade om hon ville hänga med till Hundshögen istället.
Hundshögen är högsta toppen i Oviksfjällen och ligger i söder lite avskuren på andra sidan Dörrsjöarna. Det blir perfekt att ta den separat, tur och retur från Gräftåvallen på en stig som lär vara fin och lättsprungen. Sagt och gjort, Sandra var inte speciellt svårövertalad. Vi bestämde oss för att göra det direkt dagen efter. Visserligen var det mycket blåst i väderprognosen, runt 20 m/s, men ingen nederbörd eller oväder i övrigt. Bara att packa med lämplig klädsel mm för vindskydd och värme.
Vi åkte iväg hyfsat tidigt på morgonen och var framme i Storgräftån vid halv 9 tiden, solen ske men det var lite småblåsigt. Klädde på oss lagom och gav oss ut på sommarleden mot Arådalen. Det var mycket riktigt en fin stig att springa på, utan några större höjdskillnader för att vara i fjällen. Lite uppåt i början genom björkskogen, sedan planade det ut. När vi var på väg ned mot dalen vid Dörrsån såg vi en liten grupp renar på håll så vi gjorde en sväng söderut för att inte störa dem. På andra sidan ån tog vi sedan sikte direkt mot toppen på Hundshögen.
Det var här på vägen upp som vi såg dagens enda andra människor, en same på sin 6-hjuling på väg till renarna nere vid ån och på långt håll två olika ensamma vandrare. Bortsett från de här var vi själva på fjället hela dagen.
Ju högre upp vi kom i sluttningen desto fler och större blev snöfälten, trots att det var en sydsluttning, vintern hade inte smält bort helt än. Vinden ökade också mer och mer. Innan vi kom för högt stannade vi i lä bakom en klippa och satte på oss mer kläder inför toppen.
När vi kom upp på toppens platå tog det i ordentligt från nordväst när allt skydd av berget var borta, det var runt stormstyrka i de kraftigaste byarna. Toppen låg i varje fall precis under molnbasen så vi hade lite utsikt men det var inte läge att stanna särskilt länge när det inte gick att stå stilla i blåsten.
Snabbt ned en bit igen, när vi kommit lite i skydd spanade vi in ett annat vägval för hemvägen. Landremsan tvärs över Dörrsjöarna såg läcker ut och såg inte ut att ha något större vad. Vi tog sikte dit ned, om det skulle visa sig vara för djupt eller strömt vid vadet fick vi väl vända och runda söder om sjöarna igen. Genom att ta oss över sjöarna och sedan gena obanat upp mot leden kunde vi också hålla bättre avstånd till renflocken som vi sett tidigare och inte ville störa.
Det visade sig bli ett perfekt vägval, först en liten böj söderut på Hundfjällets sluttning för att undvika de värsta branterna och sedan ner över sjön som bara hade ett litet jättekort vad. Fjällsluttning på andra sidan upp mot leden var riktigt fin att springa på i stort sett hela vägen, inte allt för vattensjuk trots att det var tidigt på sommaren.
När vi kommit ned till sjöarna började molnen skingra sig och ett blått hål bildades på himlen. Precis lagom i södra ändan av Oviksfjällen för att vi skulle få härligt med sol hela vägen tillbaka. Det märkliga var att hålet stannade där, när jag kom hem till Frösön några timmar senare och tittade bort mot fjällen låg det kvar precis där, åt alla andra håll var himlen täckt av moln. Var det ett märkligt fenomen som vi hade tur med, eller är det något som händer ofta just där med den vinden?
Efter lite obanad löpning några kilometer kom vi i varje fall ut på leden igen och sedan var det en snabb och lätt utförslöpning tillbaka ned till bilen vid Storgräftån.
Årets första fjälltopp var besökt. Dagens siffror: Det blev 31,3 km med 1291 höjdmeter, ungefär 16 km var på led. Effektiv tid blev 5.12 h, totalt var vi ute runt 6 timmar.
Bergen lockar 