Den 5 augusti 2021 startade mitt äventyr med de 178 topparna i Jämtland. Vi tog en paus mitt i inflyttningsstöket på Frösön och hade en semestervecka i Åre för att bara ta det ”lugnt” och komma ut lite.
Det var ett perfekt tillfälle att börja äventyret och en värdig start var att börja med den topp som har högst fallhöjd av alla i Jämtland, Åreskutan. Med 1047 höjdmeter från sjön till toppen har den högsta fallhöjden, men är samtidigt bland de mest lättillgängliga av alla toppar. För att göra starten till en lite mera rejäl tur tog vi med Västerskutan och Mullfjället också. Jag har visserligen varit på alla tre topparna förut och på Skutan många gånger, men planen är nu att ta alla 178 efter flytten hit till Jämtland oavsett om jag varit där förut eller inte.
Sandra skulle med på turen i dag och prognosen lovade kanonväder. Vi gav oss ut från lägenheten strax före 7 och sprang först ner till stranden av Åresjön för att starta med handen i den spegelblanka sjön och få hela höjdskillnaden. Sedan sprang vi upp till torget för att följa VK-banan upp till toppen. Jag har sprungit VK (Vertical Kilometer) 2 ggr under Fjällmaratonveckor, nu kunde vi kolla in den lite mer i lugn och ro.
Det var inga överraskningar eller problem upp på Skutan, men en strålande fin morgon, helt fritt från flygfän och med tidig start även helt fritt från turister. Inte den kalabalik jag möttes av på toppen för ca 10 år sedan när en hund som varit lös på fjället i flera dagar attackerat folk och gjorde nya utfall. Den gången slutade det med att en polishelikopter kom, fångade in hunden och lyfte med sig en biten turist ned till byn.
Vi fortsatte den korta biten bort till Västerskutan på den delvis steniga leden. Nedanför toppen möttes vi av ett några renar så vi tog en liten krok upp för att de skulle kunna passera förbi.
Från Västerskutan fortsatte vi västerut ned i Ullådalen. Stiglöst hela vägen men ändå riktigt fint och lättlöpt i stort sett hela vägen ned. Det var bara några väldigt korta sträckor som hade vegetation nog för att hindra löpsteget. I varje fall tills vi var nästan nere vid Ullsjön, då kom vi ned i björkskogen med undervegetation som gick nästan upp till armhålorna ibland. Det var å andra sidan bara en kort sträcka på ett par hundra meter så det var inga större problem.
Jag skrev förut att det var fritt från flygfän. Inte ens här nere i den sumpiga björkskogen vid sjön var det några, trots att det var början av augusti och helt vindstilla. Under hela dagen träffade vi inte på en enda mygga, broms, knott eller annat smått som flög. Nästan lite märkligt.
När vi passerat Ullsjön var det dags att ta sig uppåt igen, men på västra sidan sjön var det knappt någon björkskog alls, vi kom direkt upp på lätt sluttande myrar på vägen bort mot Mullfjället. Godsaker fanns det gott om där ute på myrarna, hade vi varit några dagar senare hade vi kunnat frossa riktigt rejält.
Efter myrarna fick vi lite led att springa på fram till norra ändan av Mullfjället men där vek vi av upp på fjället istället för att följa leden runt och upp från ”baksidan”. Det var mestadels riktig fint och lättlöpt hela vägen upp till toppen. Framme vid toppen såg vi dagens första människor, nu när andra vaknat och gett sig ut i bergen. Det blev bara en kort paus här för lite energipåfyllning och sedan härlig löpning ända ned till Duved, på led som är lättlöpt nästan hela vägen och på slutet i de somriga pisterna. Nere i Duvud kom Sandras Sebbe och hämtade upp oss fö att åka ”hem” till Åre igen och dagen efter väntade en ny topp.
Lite siffror från dagen: Det blev 23,6 km och 1574 höjdmeter, ungefär 13 km var på led/stig/pist, resten obanat fjäll. Vi hade en ”effektiv” tid på 4.57, dvs tid som vi sprang, gick eller klängde (uppför VK branten). Totalt var vi ute ca 6 timmar.
Bergen lockar 